Blandat tillskott ökade muskelmassan lite – ingen säker styrkevinst

Åtta veckor hos äldre deltagare

Ett försök vid National Taiwan University Hospital undersökte tillskottet TLN-01 hos personer med sarkopeni eller ett förstadium till sarkopeni.

Studien lottade 80 personer till tillskott eller placebo, men den slutliga analysen omfattade de 73 som fullföljde åtta veckor.

Sex deltagare försvann från tillskottsgruppen och en från kontrollgruppen, vilket gav 34 respektive 39 personer i analyserna.

Genomsnittsåldern var 77,3 år och ungefär tre fjärdedelar var kvinnor, så försöket beskriver främst en äldre kvinnodominerad grupp.

Sarkopeni definierades genom asiatisk konsensus om låg muskelmassa och nedsatt styrka eller funktion, och även personer med förstadier ingick i samma analyser.

Flera ingredienser i samma påse

TLN-01 innehöll vassleprotein, grenade aminosyror, MCT-olja, kreatin, resveratrol och D3-vitamin, vilket gör det till en kombinationsintervention.

Kontrollen var maltodextrin med samma energiinnehåll, förpackning och smak, och båda grupperna uppmanades att behålla sin vanliga kost och aktivitet.

Något särskilt träningsprogram ingick inte, så resultaten gäller inte kombinationen av tillskott och organiserad styrketräning.

Muskelmassa i armar och ben mättes med DXA, greppstyrka med dynamometer och gånghastighet med ett sexmeters gångtest.

Eftersom flera ämnen gavs tillsammans kan resultatet inte tillskrivas exempelvis enbart kreatin eller leucin.

Tilldelningen gjordes med en datorgenererad sekvens av en oberoende statistiker, och deltagare, utvärderare och laboratoriepersonal var blindade för gruppindelningen.

Skillnad i massa men inte i funktion

Muskelmassan i armar och ben ökade i genomsnitt med 0,42 kilo i tillskottsgruppen, medan kontrollens genomsnitt förändrades mycket lite.

Skillnaden mellan grupperna var statistiskt säkerställd, men forskarna beskriver ökningen som mindre än en vanligt använd gräns för kliniskt betydelsefull förändring.

Greppstyrkan skilde sig däremot inte statistiskt mellan grupperna, trots att kontrollgruppen tappade styrka vid jämförelse med sin egen startnivå.

Gånghastigheten visade heller ingen statistiskt säkerställd fördel mellan grupperna efter åtta veckor.

Forskarna lyfter därför skillnaden mellan strukturella och funktionella resultat: lite större muskelmassa innebar här inte visat starkare grepp eller snabbare gång.

Utforskande prover och ojämnt bortfall

Blodprover undersöktes också för förändringar i aminosyror, men de övergripande profilerna separerade inte grupperna tydligt.

Enskilda skillnader som först verkade statistiskt intressanta var inte längre säkerställda efter korrigering för multipla jämförelser.

Dessa metabolitfynd kan därför inte fastställa att en viss mekanism eller ett ändrat utnyttjande av aminosyror förklarade muskelökningen.

Analysen byggde på dem som fullföljde försöket, och det ojämna bortfallet kan ha snedvridit jämförelsen mellan grupperna.

Kostregistrering och uppföljning av fysisk aktivitet saknades dessutom, vilket lämnar möjliga förväxlingsfaktorer.

Magbesvär fanns bland skälen till bortfall, och forskarna noterar att sådana symtom kan ha gett deltagarna ledtrådar om vilken grupp de tillhörde.

Begränsad tolkning och finansiering

Författarna erkänner att studien registrerades i efterhand, och registret beskriver en bredare åldersgrupp än artikelns urval av personer från 65 års ålder.

Vissa njurrelaterade blodvärden förändrades, även om de uppges ha hållit sig inom normala intervall; detta är ingen garanti om långsiktig säkerhet.

De 73 deltagarna omfattade både fullt definierad sarkopeni och förstadier, vilket begränsar slutsatser om enbart kliniskt diagnostiserad sarkopeni.

En Chu Kong Hospital finansierade forskningen, och författarna betalade publiceringsavgiften enligt finansieringsredovisningen.

Författarna uppgav inga intressekonflikter och att finansiärerna inte påverkade studiens upplägg, analyser eller beslutet att publicera.